Jag tror att jag underskattar mitt liv ganska rejält ibland.

Jag brukar klaga på att de är jobbigt i skolan, men om jag tycker de är jobbigt att gå i skolan hur jobbigt är det då inte för dem som är mobbade?

Jag brukar klaga på att jag har för lite pengar, hur jobbigt är det inte för dem som inte ens får något barnbidrag/studiebidrag. Jag får mitt studiebidrag plus massa andra saker varje månad jag behöver i princip bara ringa ett samtal sen har jag pengar till det jag vill ha.

Jag brukar klaga på mitt utseende, egentligen så mycket finns det inte att klaga på och det kunde vart värre.

Jag brukar klaga på min vikt, jag ska väll egentligen vara glad att jag har en normalvikt och inte är pinnsmal och lider av ätstörningar eller att jag är smällfet.

Jag brukar klaga på att jag har för lite fritid, men jag ska väll vara glad för att jag har intressen och kompisar att umgås med.

Det finns jävligt mycket saker att klaga över faktiskt, men jag borde kanske fokusera på att glädjas åt dom saker som faktiskt är bra i livet.